Som en fis i rymden
Så känner jag mig ganska ofta bland alla stora jättar på mitt jobb faktiskt.
Det finns olika personer med olika personligheter och olika beetenden t.ex:
* Dom som vill ha mest uppmärksamhet.
* Dom som vill få äran för någons annans idé.
* Dom som tror att dom är så mycket bättre än vissa andra.
* Dom som är alldeles för tysta och inte vågar säga till om nånting.
Sen finns det dom som är alldeles lagom. Det vill säga det är lagomt mycket smör på brödet eller lagomt mycket hjärta i hjärnan. Vill inte ha för mycket och är inte rädd för att ge.
Det jag ville komma med detta är att vi är så himla olika, MEN det är svårt att vara lagom, och det är faktiskt en utmaning. Det är dit jag vill sträva, medans vissa andra överdriver och är riktiga bitchar och är alldeles för falska.
Själv är jag alldeles för tyst av mig faktiskt, vågar inte säga till om speciellt mycket.
Vilken är du?
Det finns olika personer med olika personligheter och olika beetenden t.ex:
* Dom som vill ha mest uppmärksamhet.
* Dom som vill få äran för någons annans idé.
* Dom som tror att dom är så mycket bättre än vissa andra.
* Dom som är alldeles för tysta och inte vågar säga till om nånting.
Sen finns det dom som är alldeles lagom. Det vill säga det är lagomt mycket smör på brödet eller lagomt mycket hjärta i hjärnan. Vill inte ha för mycket och är inte rädd för att ge.
Det jag ville komma med detta är att vi är så himla olika, MEN det är svårt att vara lagom, och det är faktiskt en utmaning. Det är dit jag vill sträva, medans vissa andra överdriver och är riktiga bitchar och är alldeles för falska.
Själv är jag alldeles för tyst av mig faktiskt, vågar inte säga till om speciellt mycket.
Vilken är du?
Alkohol är bra att ha.
Okej, jag ska sluta låtsas som jag är populär, men jag kan verkligen inte rå för över att jag är råhet och vill ha allt och alla.
(eller var det ni som ville ha mig?)
Nu pratar jag i nattmössan IGEN!
Nu till saken;
Alkohol är ju ett ganska roligt fenomen, det kan få folk att bli bästa polare för en hel natt! Man kan till och med visa titsen för sin "bästa vän".
Men dagen efter när vi ses på Ica är det inte lika roligt längre.
(eller var det ni som ville ha mig?)
Nu pratar jag i nattmössan IGEN!
Nu till saken;
Alkohol är ju ett ganska roligt fenomen, det kan få folk att bli bästa polare för en hel natt! Man kan till och med visa titsen för sin "bästa vän".
Men dagen efter när vi ses på Ica är det inte lika roligt längre.
Finner ingen balans..
För mig själv, jag vet nog inte vem jag själv är helt och fullt.
Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig hos andra riktigt, eller om vi säger såhär, jag har sisådär (räknar) 5 egon, och jag vet inte riktigt vilken av dom som är JAG!
Jag beter mig olika med olika människor; jobbet, dagis, hemma, Emilia och vänner. Är inte det konstigt?
Jag kan t.ex vara supermogen och prata som värsta gurun på jobbet, medans jag är med mina vänner eller hemma så vet jag inte alls vad det där förbannade ordet; kapatalism betyder.
Jag får nog suga på stortån en stund till och fundera, eller hur hittar man sig själv?
Svartsjuka har vi alla, eller?
Svartsjuka är ett ämne som är ganska intressant egentligen. Jag är ganska så svartsjuk av mig, och det är väl egentligen ingenting man vill erkänna, right? Visst erkänner man att kan är lite svartsjuk, men jag tror det är många som går och säger halvsanning med det faktiskt.
Jag har på senaste tiden börjat bli sur över allt möjligt på min sambo, det kan vara allt från att han sticker ut med sina polare eller får ett enkelt sms. WHATS WRONG WITH ME?
Eller jag blir inte sur, och det är väl egentligen ingenting som jag visar, men jag tänker en massa sjuka tankar jämt som yup "undrar vem han är med" "undra varför det tar sån tid innan han kommer hem" undrar vad han gör på dagarna när jag är på jobbet" etc etc.
Visst undrar man, men jag får väldigt ofta för mig att han är med någon annan. Vilket är helt absurt egentligen. Jag vill inte tänka så, och jag vill känna mig "fri". Jag vill känna att jag inte behöver fråga om allt, jag vill känna att jag inte behöver veta allting om honom, jag vill känna att han känner att han har ett eget liv också med sina kompisar såsom jag har mina.
Egentigen så vet jag ju att han inte gör nånting förutom är med sina kompisar, men jag kan verkligen inte låta bli att tänka i dessa banor. Varför frågar jag mig själv, Varför?
Jag har på senaste tiden börjat bli sur över allt möjligt på min sambo, det kan vara allt från att han sticker ut med sina polare eller får ett enkelt sms. WHATS WRONG WITH ME?
Eller jag blir inte sur, och det är väl egentligen ingenting som jag visar, men jag tänker en massa sjuka tankar jämt som yup "undrar vem han är med" "undra varför det tar sån tid innan han kommer hem" undrar vad han gör på dagarna när jag är på jobbet" etc etc.
Visst undrar man, men jag får väldigt ofta för mig att han är med någon annan. Vilket är helt absurt egentligen. Jag vill inte tänka så, och jag vill känna mig "fri". Jag vill känna att jag inte behöver fråga om allt, jag vill känna att jag inte behöver veta allting om honom, jag vill känna att han känner att han har ett eget liv också med sina kompisar såsom jag har mina.
Egentigen så vet jag ju att han inte gör nånting förutom är med sina kompisar, men jag kan verkligen inte låta bli att tänka i dessa banor. Varför frågar jag mig själv, Varför?
Jag är en hemsk Mamma!
Väldigt ofta, och då menar jag väldigt ofta så vill min son prata med mig, leka med mig.
Det händer väldigt ofta att jag inte "hör" honom när han pratar med mig, jag är liksom en betongvägg.
Är det någon som känner igen sig i detta?
Jag vill verkligen lyssna på honom, och hans behov, men det är svårt ska jag säga. Väldigt ofta händer det att jag ignorerar honom utan någon som helst mening. (Jag är egentligen ingen lekmänniska) men man vill ju göra allt för sina barn eller hur?
Han är världens snällaste unge, och det är inte alls så att han är skrikig, bråkig eller dum mot mig. Utan oftast gör han som man säger och ber om, och jag kanske kräver för mycket ibland. Jag vill att han ska få en så bra tillvaro hos mig som möjligt. Att det ska vara roligt att vara hos mig, men samtidigt ska det ju inte vara så att jag är hans "kompis" utan Mamma.
Jag förstår inte riktigt varför jag är såhär, eller vart det kommer ifrån och jag vill få ett slut på det nu. Någon som har nåt förslag eller tips till mig ang. detta? För det vore verkligen behövligt, för jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag kanske inte vet vad ordet/benämningen Mamma är egentligen?
Det händer väldigt ofta att jag inte "hör" honom när han pratar med mig, jag är liksom en betongvägg.
Är det någon som känner igen sig i detta?
Jag vill verkligen lyssna på honom, och hans behov, men det är svårt ska jag säga. Väldigt ofta händer det att jag ignorerar honom utan någon som helst mening. (Jag är egentligen ingen lekmänniska) men man vill ju göra allt för sina barn eller hur?
Han är världens snällaste unge, och det är inte alls så att han är skrikig, bråkig eller dum mot mig. Utan oftast gör han som man säger och ber om, och jag kanske kräver för mycket ibland. Jag vill att han ska få en så bra tillvaro hos mig som möjligt. Att det ska vara roligt att vara hos mig, men samtidigt ska det ju inte vara så att jag är hans "kompis" utan Mamma.
Jag förstår inte riktigt varför jag är såhär, eller vart det kommer ifrån och jag vill få ett slut på det nu. Någon som har nåt förslag eller tips till mig ang. detta? För det vore verkligen behövligt, för jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag kanske inte vet vad ordet/benämningen Mamma är egentligen?
